Registrera dig gratis

Jag är en:
nästa »
Tillbaka till Sexnoveller | Tillbaka till Gay

Dirty Harald Hårfager

Kriminalinspektör Harald Karlsson fimpade sin cigarett mot undersidan av sina italienska loafers och återgick till att överblicka brottsplatsen. Det var då ett förbannat elände detta. Samtalet samma morgon kunde inte ha kommit mer olägligt. Haralds bekant från narkotikaspan hade gått ned på knä, nästan slitit av honom byxorna och precis när han skulle svälja Haralds benhårda kuk så ringer den förbannade telefonen. Mord. Mord, mord, mord. Folk tycks inte ha något bättre för sig nu för tiden än att slå ihjäl varandra stup i kvarten. I vanliga fall brukar de kanske inte stycka sina offer efteråt, så det hör visserligen till ovanligheterna. Teknikerna höll på att packa ihop. Små noggrant förseglade plastpåsar lades i större plastpåsar som förslöts och lades i nitisk ordning. Avspärrningstejpen kom åter hjälpligt på plats och de svarta säckarna som innehöll delarna av brottsoffret bars i omotiverad brådska iväg. Harald skakade vanmäktigt på huvudet efter att ha kastat en sista blick på röran inne i den lilla sommarstugan. Yxmord på blanka dagen. Det var då ett jävla sätt. Tankarna har ändå viss svårighet att stanna kvar på brottsplatsen, trots det uppenbart dramatiska som utspelat sig här. Medan tankarna vandrar till Claes på knarkspan och hans välvilliga mun känner han hur kukbulan börjar trilskas innanför byxtyget. Bryskt rycks han ur sina dagdrömmerier av en enveten knackning på axeln som kommer honom att snurra runt på stående fot och utdela en smäll med baksidan av handen rakt över biträde Sven Appelgrens vänstra kind.Sven tog sig förvirrat för sin blossande röda kind och såg för en stund ut som han skulle säga något. Han kom emellertid på bättre tankar, tog ett betänksamt steg bakåt och sträckte fram en bunt med dokument till Harald innan han kvickt och ljudlöst som en vessla försvann någonstans i kaoset av radiobilar och villrådiga konstaplar. Sven Appelgren som han heter, har fått en och annan lavett sedan han hamnade i Haralds tjänst. Mest av allt skulle han vilja daska kuken över hans äppelröda kinder tills han bad om nåd och sedan ge honom en rejäl genomkörare över motorhuven på radiobilen. En dag.Harald blänger på dokumenten som om de just förolämpat hans mor. Han river loss sida efter sida och skrynklar mödosamt ihop dem till prydliga små bollar och slänger dem nonchalant över axeln med ett frånvarande ansiktsuttryck, ett efter ett. Det faktum att han efterfrågade just dessa papper från Sven för en vecka sedan, väntade två dagar och beställde sedan ut dem själv, var kännetecknande för deras arbetsrelation. Han ångrar redan att han inte tryckte ned dem i halsen på honom så fort han sträckte fram dem. Kriminalinspektör Höök står några meter bort och hånler åt vad Harald misstänker är världen i allmänhet. Maken till föraktfull människa har han aldrig stött på och nu står han tydligen här och glor på hans brottsplats. Harald fångar hans blick och möts av en avvärjande handviftning. En gest han förmodligen skulle ha avstått ifrån.Harald stänger och sluter sina väldiga nävar ett par gånger innan han beslutsamt marscherar fram till kriminalinspektör Höök och placerar sitt ansikte två decimeter ifrån hans.- Fel man på fel plats, morrar Harald i ansiktet på Höök.Kriminalinspektör Höök ler på det nedlåtande vis som han bemästrar till fullo. Man måste ändå beundra honom, det är inte lätt att vara nedlåtande mot en man som är både huvudet högre och en halv man bredare. Kriminalinspektör Höök är själv ingen liten man, men när Harald tornar upp sig över honom skulle man kunna ta honom för en skolpojke, utklädd till polis.- Jag är rädd att du och polischefen har olika uppfattningar om det, Harald. Han uttalar Haralds namn som om det vore en oöverträffat obscen svordom, vars blotta stavelser dryper av smittsamma åkommor. Hööks ansiktsuttryck förbyts gradvis när han plötsligt erfar hur Haralds enorma näve kramar hans skrev. Föraktet rinner sakta av de skarpskurna aristokratiska ansiktsdragen och förvrids i smärtsamma okontrollerade ryckningar.- Tala klarspråk, skitstövel, uppmanar Harald med ett sammanbitet leende.Höök talar snabbt och en aning gällt och redogör för turerna med den plötsliga omstruktureringen och att de nu båda har blivit tilldelade fallet, sedan Haralds partner är på avgiftning och hans egna partner under oklara omständigheter befordrats till överintendent. Harald lossar sin näves skruvstäd och låter de breda axlarna sjunka samman i bitter vanmakt. Han ser plötsligt betydligt äldre ut än sina 35 år. Höök drar ett välbehövligt djupt andetag innan han låter föraktet sprida sig över hans anletes drag och finna sin väg över hans tunga;- Inbilla dig nu inte i din enfald att jag skulle vara glad över beslutet. Jag bad att få arbeta någon som matchar min egen kompetensprofil och vad får jag? Jag får Harald hårfager. Distriktets stående skämt. Harald tar sig reflexmässigt över sitt rakade huvud och blänger på Hööks välfriserade mörka hår innan han höjer ett varnande finger i höjd med hökögonen. Inget ord behöver uttalas. Höök må bete sig hur överlägset han vill, men han vet bättre än att provocera fram en fysisk provokation med Harald "Dirty Harry Hårfager" Karlsson. Senare på eftermiddagen samma dag bryts ordningen på Haralds skrivbord av att någon slänger en prydligt häftad samling av dokument. De övriga papperna som belamrade skrivbordet flyger svävar iväg i smått häpnadsväckande formationer när häftet med kraft slås mot bordsskivan. Harald stirrar en god stund på häftet, av hans ansiktsuttryck att döma tycks han överväga om häftet i frågat är dum i huvudet. Långsamt lyfter han blicken och möter Hööks enerverande lugna blick.- Rapport klar, solklart fall. Svartsjuka och otrohet, det vanliga. Ingenting tyder på något annat, klargör Höök medan han låter blicken granska Haralds kontor medan en antydan till hånfullhet spelar över hans läppar. Harald lutar sig bakåt och har fortfarande samma ansiktsuttryck. Någonting är dumt i huvudet här och är det inte papperna så är det helt klart karln som har skrivit dem. Precis när han ska ge luft åt sina tankar så sticker Sven in huvudet och låter sin blick växelvis landa på Harald och Höök innan han lyckas få mål i munnen.- Vi har ett vittne. På Kronobergsvägen. Ni ska höra honom på plats.Harald och Höök utbyter blickar och för en gångs skull tycks det som om de är rörande överens. Gav slyngeln dem precis en order? Emellertid är de båda männen på tok för långsamma och de ser bara Svens ryggtavla försvinna innan någon av dem hinner öppna munnen. Väl på plats på Kronobergsvägen, som osannolikt nog ligger 1,2 mil från mordplatsen, argumenterar nu de båda kriminalinspektörerna för vilket som är att föredra, en hård och myndig knackning på dörren eller en vanlig pling på dörrklockan. Det hela slutar med att Harald trycker på dörrklockan medan Höök med full kraft bankar med knuten näve så att dörren är nära att ge vika. Inifrån hörs ett försiktigt hasande och Harald och Höök bidar sin tid genom att blänga ilsket på varandra till dess att någon behagar öppna dörren. Dörren öppnas med yttersta tveksamhet och en äldre man som ger det omisskännliga intrycket av misstänksam sköldpadda plirar ut ur dörrspringan genom sina tjockbottnade glasögon.Höök drar till i handtaget så att dörren ställs på vid gavel och kommer den äldre mannen att kämpa för att hålla balansen, varpå Höök helt enkelt travar rakt in i lägenheten. Harald öppnar och stänger munnen om vart annat, innan han gör ett halvhjärtat försök att släta över Hööks framfart. Vittnet svarar med att rätta till glasögonen och skrynkla ihop ansiktet till vad som får antas vara ett uttryck av antingen vanmakt eller ilska. Förmodligen båda två. Tio minuter senare marscherar de ut ur lägenheten, till synes än mer uppretade än när de anlände. Vittnet hade hörts om ärendet och mumlat osammanhängande om suspekta socialister med märkvärdiga fotbeklädnader och vidare broderat ut sin berättelse med anekdoter från sin tid som banvakt i Huddinge. När Harald försökte styra samtalet i rätt riktning, vilket han fick göra minst en gång i minuten så stod det snart klart att vittnet hade blandat ihop händelsen med en tv-serie han såg för 10 år sedan.De sätter sig i bilen utan att starta den och tillbringar de närmaste minuterna i tystnad och missmod medan de blänger ut genom varsin sidoruta och betraktar det gråmulna vädret som på något vis matchar både deras humör och det bostadsområde där de befinner sig. Höök är ovanligt tyst för att vara Höök. Harald är precis så tyst som Harald normalt är. Åtminstone tills han känner en hand som inte tillhör honom själv på sitt lår högra lår. Harald stirrar i vantro på handen som långsamt rör sig upp för hans lår och upp mot hans skrev. Höök verkar nästan omedveten om vad hans vänstra hand sysslar med och fortsätter att stirra ut genom sidorutan. Harald känner hur det motvilligt börjar rycka i hans kuk som börjar avteckna sig längs hans byxben. Vad fan är det som händer? Höök är väl för fan den sista personen som jag skulle vilja sätta på. Nog för att karlfan ser förbannat bra ut, men ... Hööks hand har hittat Haralds växande kuk och masserar den nu genom byxtyget. Harald grimaserar av motstridiga känslor, men kan inte förmå annat än att låta honom hållas. Höök vänder blicken mot Haralds skrev och iakttar fascinerat hur den stora kuken kämpar mot byxtyget. Med fumliga händer knäpper Harald upp sina byxor och släpper loss monstret ur sin bur. Den tjocka kuken pekar rakt upp mot biltaket och en droppe försats rinner långsamt ned från det glansiga halvt täckta ollonet och ned för det ådriga skaftet. Pungkulorna hänger tunga och avslappnade ned mellan Haralds lår. Harald kan inte låta bli att lägga märke till hur Hööks andhämtning blir aningen tyngre och upptäckten gör honom besynnerligt upphetsad. Plötsligt vill han inget hellre än att tömma sin säd i den mannen som han föraktade för fem minuter sedan. Något han heller inte kan låta bli att lägga märke till är hur Hööks kuk avtecknar sig mot hans plötsligt trånga byxor.Höök låter sina fingrar söka sig runt kukroten och klämmer till, vilket får ännu en droppe att rinna ned för Haralds kuk och vidare över Hööks hand. Han för handen till munnen och slickar av droppen som hamnat på hans tumme innan han knäpper upp sina egna byxor. Harald granskar sin partners kuk och finner att den slätrakad och är aningen större och tjockare än hans egen, en lätt krökning ger den en bananliknande karaktär. Det är en härlig kuk, konstaterar Harald tyst för sig själv. Provande låter Harald sina fingrar stryka över Hööks kuk i hela dess längd, den känns nästan onaturligt len mot hans sträva fingertoppar. Höök lutar sig fram över sätet och för ansiktet mot Haralds styva kuk och Harald drar ett flämtande andetag när tungan vidrör hans sprängfyllda ollon innan det försvinner in i Hööks varma mun. Med sin högra hand runkar han sin egen kuk medan han skickligt bearbetar kuken i sin mun med läppar och tunga. Rutorna i bilen är alldeles täckta av imma och för ett kort ögonblick förs Haralds tankar till en specifik scen i dramat Titanic. Förhoppningsvis slutar inte det här dramat på samma sätt. Harald inser att Höök är alldeles för skicklig på det här för att vara en novis och när han känner sin kuk upp och ned i Hööks hals känner han hur han snart kommer att spruta honom halvt fördärvad. Det är snart lönlöst att kämpa emot och Harald tar tag om Hööks nacke för att öka intensiteten i det kritiska ögonblicket och precis när han känner att han ska komma trycker han med full kraft och sprutar rakt ned i halsen på honom. Höök runkar sin kuk med full intensitet och skjuter sina vita strålar hejdlöst över sig själv och bilens inredning.De båda männen sätter sig till rätta i sätet och tittar på förödelsen deras lustar har ställt till med. -Tro fan inte att det här förändrar något. Ibland behöver man kuk bara, inget mer med det, opponerar sig Höök och torkar sig om ansiktet med fodret från uniformsjackan. Harald torkar hjälpligt av sig med ett par servetter från någon snabbmatskedja och nickar instämmande åt Hööks ord. Ibland behöver man bara kuk, inte mer med det.

Mer erotiska historier: