Registrera dig gratis

Jag är en:
nästa »
Sexnoveller

På lek eller allvar

När hon närmar sig bron får hon syn på honom. Den venetianska masken, en smaragdgrön skapelse, glittrar under gatlyktans sken. Hon kan inte låta bli att le åt deras hopkok: att förvilla varandra. Som en lek. Ändå skälver allvaret i henne och hon tänker att hon ska gå. Genast. Vända på klacken, de plågsamt höga klackarna, gå sin väg och inte se tillbaka. Spärra inloggningskontot så att han aldrig kan ana vem hon är. Byta telefonnummer. Kanske flytta till en annan stad? Hon andas snabbt och ytligt. Hjärtat pumpar nervositeten genom kroppen. "Satans skor! Jag kommer ha skavsår i hundra år. Varför utsätter jag mig för det här?"Hon tar av sig skorna och börjar gå hemåt barfota. Smågruset skär in i fötterna. Masken, sammetsröd och strassbeströdd, kittlar hennes kinder som hettar vid tanken på vad hon hade tänkt göra. "Vänta!" säger han och sänker rösten. "Du ska väl inte redan gå, Velvet?"Hon rycker till och står först alldeles stilla, varpå hon vänder sig om. "Du har nog tagit miste.""Nog?" Skrattet bubblar i hans röst. "Det är förstås vanligt att bära mask såhär års." "Ja, om ens vänner har maskerad", säger hon och tycker själv att förklaringen är lam. Dessutom våndas hon över hur gäll hon låter. Även om hon har bestämt sig för att smita vill hon göra ett gott intryck på den maskerade mannen. "Aha, jag förstår." Han tar av sig masken och ler ett leende som inte når ögonen. "Det var i alla fall kul så länge det varade.""Hörru, ingenting har varat något, det var en dum idé. Inget mer. Jag är ledsen." "Jaja.""Jag menar det verkligen", säger hon och låter även hon masken falla. "Jag är inte så bra på det här med lekar." "Inte jag heller."Båda skrattar till. "Helt befängt egentligen", säger han. "Jag förstår inte vad jag tänkte på." Hans ögon lämnar inte hennes och hon känner hur det åter börjar hetta i kinderna. Hettan sprider sig ner till maggropen. "Jaha, jag ska väl gå då", säger hon. "Ja-a. Du ska väl det." Hon svär inombords. Sedan blir hon arg. Han har inte ens lagt märke till hennes klänning, också den sammetsröd. Han har inte ens sneglat på urringningen! Hon som aldrig annars har urringat! Det måste vara något fel på honom. "Är det inte kallt om fötterna?"Innan hon hinner svara lägger han en hand på hennes axel och kramar lätt, trycker lite hårdare och låter tummen cirkla fram och tillbaka för att låta henne veta att... veta vad? Nu bränner hans ögon hål i hennes och blicken vandrar neråt, men bara för att titta upp och låsa sig i hennes blick igen. Denna gång med en fråga. Hon nickar. "Det är en väldigt fin klänning du har", säger han hest, kupar sin hand runt hennes haka, böjer sig framåt och låter läpparna snudda vid hennes. Snabbt. Fjäderlätt. Hon särar på läpparna och fuktar dem med sin tungspets. Hans hand börjar utforska hennes nacke, hår, trasslar in sig i håruppsättningen och frigör lockarna. Kittlar huden. Söker sig till urringningen, låter ett finger följa konturerna av den. Han stoppar något vasst mellan hennes bröst och lutar sig bakåt. Hon vet inte om det är gatlyktans sken som får hans ögon att glittra när han säger: "Du måste väl gå?" Det är inte hon som går. Det är han. Hon står kvar som fastfrusen i marken och med ögon som är runda av förvåning alltmedan andhämtningen rusar. Hon har aldrig varit så arg som hon är nu. Det vassa skrapar mellan brösten, en upphetsande förnimmelse. Huden minns fortfarande hans beröring. Hon ryser och fumlar med det vassa - hans visitkort: Robin Eng.På lek eller allvarAtt ge ett visitkort sådär är lumpet, skrytsamt och opersonligt, tänker hon. Ja, hon borde riva sönder och tända eld på det. Hon borde aldrig mer vilja se honom. Han kan dra åt helvete. Hon är för bra för honom. Han förtjänar henne inte. Punkt. Tankarna skenar och kroppen vill något annat. Den vill känna hans hand igen. Så står hon utanför hans kontor. Vankar fram och tillbaka. Varför ville han bära mask överhuvudtaget? "En rolig lek", hade han kallat det i chatten. Då hade hon tyckt att det var lockande, fantasieggande. Mask, fastän en avmaskerad sådan, och kvällsmörker är ingen bra kombination. Inte på den första dejten. Absolut inte! Nej, nej. Nej! Hon gör sig åter redo för att gå, denna gång i dagsljus, när han öppnar dörren till sitt kontor. "Velvet?""Jag heter inte Velvet, jag heter Sanna och jag gillar inte din lek."Han tar ett milt men bestämt grepp om hennes arm och leder in henne på kontoret. "Min lek?""Se inte på mig sådär!""Hur ser jag på dig?""Med ögon som är smala av... av något.""Irritation, kanske?""Ja!""Varför kom du hit, Sanna?"Hon tystnar. "Jag väntar, Sanna.""För att... för att jag..." Hon ser på honom. Noterar det svarta håret och de gråa ögonen, inramade av skarpa svarta glasögon, den slätstrukna kostymen som livas upp av en lila skjorta och slips."För att jag inte vill att dejten ska ta slut", säger hon säkrare och tar ett steg närmare honom. "För att jag vill ha dig. Det är kanske lite okonventionellt att ha en dejt här, utan mask och allt, men jag tycker att du är sexig som du är.""Hur känns dina fötter?" säger han med en röst så hes att den spricker. Hon går närmare och slår sina armar om honom. Deras läppar och tungor finner varandra. Hon trycker sina händer mot hans bröst, föser honom bakåt tills de når skrivbordsstolen."Sätt dig."Han sätter sig och genast hittar hennes händer dragkedjan i hans kostymbyxor. "Vad har vi här?" Hon synar hans kalsonger, skrikigt rosa, som skymtas och sätter sig i hans knä. Lindar sina ben runt hans midja och stolsryggen, böjer sig framåt och retar hans läppar med sin tungspets. "Vem är det som leker nu?" säger han och låtsas vara arg. Ögonen, de gråa, glittrar hela tiden, ler så att små rynkor framträder, när hon knäpper upp knapparna på hans kalsonger och sjunker ner över honom.

Mer erotiska berättelser: